Sörtorpet förvaltas sen 1994 av Närkes Skogskarlars Klubb och en grupp i klubben, Sörtorpskommittén sköter om själva torpet. Eftersom Sörtorpet nu genom Närkes Skogskarlar är tillgängligt för visning, följer här en närmare beskrivning:
Stugan är byggd direkt på en bergknalle. Med den placeringen vann man två fördelar. Dels inkräktade man inte så mycket på den värdefulla odlingsbara marken, dels står huset stadigt på berggrunden. När huset byggdes lades först grunden ut med lagom stora stenar som bildade en låg mur. På denna lades sedan stockarna ut och väggarna växte till önskad höjd. Stockarnas ändar fogades ihop ”laxades” på så sätt att man formade ändarna så att de grep in i varandra och bildade en stadig husknut. Mellan stockarna ”drevade” man med mossa för att täta mot kyla och vind. Senare brädfodrade man först invändigt och ibland även utvändigt. Taket bars upp av stockar i husets längdriktning och som vilar på gavlarna och den bärande mittväggen. På dessa lades ett tätt lager klena störar från nocken i fallriktningen. Därefter kom ett skikt av stora näversjok och till sist grästorv.
I stora rummet eller kammaren som man sade finns en så kallad bergslagskamin, sådana gjöts vid många av Bergslagens hyttor. Den gjordes i flera delar som sedan sattes ihop med lera som tätning. En bergslagskamin är en mycket effektiv värmekälla och den klarar lätt att hålla rummet varmt. I den kamin som ursprungligen fanns i huset var årtalet 1787 ingjutet. Tyvärr stals den när huset stod tomt en tid på 1990-talet. Den som finns där nu är märkt BB vilket troligen står för Brevens Bruk.I köket lägger man märke till kåpan över spisen. När huset byggdes hade inte vedspisen kommit i allmänt bruk. Man lagade mat över öppen eld i järngrytor med ben eller i kopparkastruller som var förtenta invändigt. Förtenning innebär att man täcker kastrullens insida med tenn, det gör man för att inte få den giftiga kopparoxiden(ärgen) i maten. Det finns också en inmurad bakugn, den var livsviktig för försörjningen. Här kunde man baka sitt bröd (mest rågbröd) och med detta stilla hungern.
De flesta möbler och andra föremål som finns i torpet är skänkta av medlemmar i Närkes Skogskarlars Klubb. Byrån som finns i kammaren har dock en egen historia. Den har tillhört de tidigare brukarna familjen Jacobsson. När dottern Frida skulle flytta till ett äldreboende skänkte hon byrån som nu åter står på sin gamla plats efter att ha gjort en utflykt på 70 år.
Alldeles utanför huset gick vägen till Lannafors där skolan och handelsboden fanns. Nu är vägen flyttad några tiotal meter västerut. Omedelbart på andra sidan vägen låg uthuset, det var en ladugård med tillhörande loge. Grunden efter den kan man fortfarande se.
Det gamla vårdträdet som står framför trappan är en ask. Asken var ett heligt träd i den fornnordiska mytologin, under den höll asarna sina rådslag. Den gamla asken i Sörtorpet har överlevt många år av vintrar och stormar. Det gamla trädet har sett Suttarbodatorparnas slit, fattigdom och sorg men också deras glädje i alla livets skeenden och deras förnöjsamhet att kunna bruka det jorden gav och att föra det vidare till kommande generationer.
Historik Sörtorpet
Marken där torpet ligger, tillhörde vid tiden för laga skifte Garphytte bruk, men från 1848 kom den i Anders Anderssons ägo, När hans gård 1859 delades mellan sönerna Anders och Peter, tillföll Sörtorpsmarken Peter. Dennes mark styckades ytterligare och själv flyttade han med familjen till Herzboda 1870. Stugan med ekonomibyggnader byggdes omkring 1860. År 1876 köpte Karl-Gustav Åhnberg från Hjulåsen torpet och han flyttade in med familjen 1879. Han dog 1884, men hans änka och hans son bodde kvar en tid.
Nästa familj på torpet var Karl August Gunnar Jacobsson med hustrun Johanna Amanda Andersson. Johanna var dotter till Anders Andersson i stora gården. Karl August avled 1906 och Johanna, som blev ensam med tre barn, försökte driva jordbruket ensam, men det var nästan omöjligt för en ensam kvinna och hon kunde inte hålla svälten från dörren. Eftersom hon behövde hjälp flyttade Karl Augusts bror Anders Gustav med hustru och tre barn in i torpet. De kom från torpet Lövhult som låg på Frösvidals ägor.Det blev trångt i stugan, och Johanna och hennes barn flyttade så småningom till brodern Karl Johan i Suttartorpet. Anders Gustav föddes 1858 och hans hustru Hilma Kristina 1872. De hade döttrarna Hilma född 1896, Alfhild född 1898, Elvi född 1906 och Frida född 1910. Anders Gustav och Hilma Kristinas porträtt sitter på väggen i torpets rum. Frida den yngsta dottern har berättat att kolning, timmerhuggning och djurens bete hade utarmat skogen så att höjderna kring Suttarboda var alldeles kala. Från torpets köksfönster var sikten fri ner mot Närkeslätten, Örebro och Hjälmaren. Med sina skarpa barnaögon kunde hon se de vita Örebrobåtarna ute på Hemfjärden. För att försörja sin stora familj fick Anders Gustav slita hårt med timmerhuggning, kolning och dagsverken åt bönder i Lannafors och Svenshyttan. Sitt eget torp fick han sköta på kvällar och nätter. Flickorna fick lära sig att hjälpa till efter bästa förmåga och tidigt fick de ge sig ut för att ”tjäna” som pigor. När Anders Gustav Jacobsson dog 1928 flyttade hustrun Hilma till Kumla. Grannen August Karlsson köpte Sörtorpet och arrenderade ut det till Oskar Evaldsson med familj, de kom att bli de sista brukarna på torpet och 1932 flyttade de till Lannafors. När Örebro kommun köpte mark i Suttarboda upplästa några av de befintliga husen till föreningar med stor ungdomsverksamhet. Orienteringsklubben Hagaby GoIF blev erbjuden att disponera Sörtorpet. Klubbens medlemmar satte genast igång med att rusta upp den förfallna stugan. Ett stort uthus med bastu och omklädningsrum byggdes också. Under ett trettiotal år blev nu Suttarboda den naturliga utgångspunkten för träning i den underbara Kilsbergsterrängen. För ungdomarna blev stugan en omtyckt plats för läger av många slag. Suttarboda blev också tävlingscentrum för en rad stora orienteringstävlingar med Svenska Mästerskapen 1976 som höjdpunkt. Tiderna förändrades och Hagabyarnas intresse för stugan minskade. En bra lösning blev därför att Närkes Skogskarlar tog över den 1994. Med hjälp av Landstingets kulturförvaltning, Länsmuseet, Fritid Kilsbergen och Fritid T-län rustades stugan åter upp. Nu sköts torpet av Närkes Skogskarlars Klubb som kan visa och berätta om ett av de få kvarvarande Kilsbergstorpen.
